Jag ser att det finns de som fortfarande går in via denna blogg på min nya.

Ville bara slå et slag för den nya bloggen och säga att adressen är super enkel.

Det enda som skilljer den nya bloggens adress från denna är att man tar bort "agratis" från adressen så är ni på den nya direkt istället.

Denna kommer alltid ligga kvar då jag har texter på denna som jag vill ha kvar.

Dock kommer det inte att uppdateras här.

Iaf inte som det verkar just nu.

Vem vet, om de bestämmer sig för att göra om sidan så det blir möjligt att själv gå in och ändra i koderna .. Ja då kanske jag kommer tillbaka.

Det kan de gott göra tycker jag!

Tjing från mig.

http://sprattlarn.blogg.se

Följ med mig.

Ni som läser detta, ni som följer min blogg, jag ber er följa med mig till den nya.

Jag har nämligen skaffat ny blogg.

Orsaken?

Orsaken är att denna inte går att designa om efter eget tycke och jag nu fått världens finaste bloggdesign av Anna, vars blogg och graviditet jag följer, där kommer massa annat kul oxå dessutom!

Bloggen är super snygg nu och jag hoppas verkligen att ni följer med mig dit.

Adressen?

http://sprattlarn.blogg.se

Ses där!

Ja nu är det väl dags för mig att svara.

Ska börja med att säga att jag skapades när mina föräldrar var gifta och kära, hade det bra ställt och visste ungefär vad de ville med sina liv.

Och nej, jag klagar inte på min uppväxt.

Jag hade det bra och fick mycket kärlek.

Dock var min far aldrig närvarande, och när han var det så ville jag bara att han skulle dra igen.

Vi kom inte överens.

Min far är dessutom väldigt speciell och har ingen aning om hur man visar känslor, iaf inte de varma.

Men ska som sagt någon gång i framtiden skriva min terapi om min far och berätta om denna mycket egna människa som jag trots allt älskar.

Men jag skapdes alltså under bästa möjliga förutsättningar för att få en bra uppväxt och enligt personen som yppade sig var jag mer eller mindre garanterad en bra uppväxt.

Det är därför frågan uppkom här på bloggen.

Och visst var den bra, men inte bra på det viset som personen i fråga menade, och i hans ögon antagligenen rätt kass uppväxt.

Men rakt på sak svar och helt ärligt.

Bara för att man skapas i denna idyll så innebär inte det att inte idyller försvinner bort, om man tittar på statiskti så är det ju mer än vanligt att föräldrarna går i sär innan barnet hunnit fylla två år, och allt för ofta resulterar det i att föräldrarna inte är sams och barnet hamnar emellan.
Jag ser det allt för ofta.

Kärlek tar slut, ledsen att säga det, men så ser verkligheten ut.

Pengar gör ingen lyckllig.

De underlättar och som någon en gång sa; Jag gråter hellre i en BMW än på en buss.

Men i ärlighetens namn tror jag man skiter i vilket när man väl är ledsen.

Sist då, Så tror jag att en färdig livsplan är farligt, farlligt att ha när man blir gravida, när man skapar.

Det är nämligen en omöjlighet att föreställa sig och planera livet som gravida och föräldrar innan man är där.

Man vetr inte hur man kommer må eller hur man kommer orka innan man är där, så den planen lär ju krascha snabbare än fort.

Och då blir man bara besviken.. Eller förhoppningsvis glatt överaskad..

Men jagtror att det i allmänhet är rätt dumt att ha en livsplan..

En dröm däremot och att sträva efter den är en annan sak.

Jag var alltså på plats när Sprattlarn skapades ;P till de sämsta möjliga förutsättningarna till en bra uppväxt enligt vissa.

Men jag ångrar det inte en sekund, för jag skapades under de bästa, och det blev ändå där Sprattlarn är idag, så för henne kan det bara bli bättre.

Kärlek har hon, från långt många fler än de som bara står allra närmst, hon hade många fler som brydde sig redan i magen än vad många barn någonsin har.

Jag anser att tid och kärlek är långt viktigare än att mamma och pappa är kära, det är oxå viktigare att de är sams.

Att de är kära är inte det samma som att man kommer överens och är sams tyvärr.

Tid och kärlek är viktigare än allt.

Och jag har både och i överflöd för Sprattlarn.

Så den dagen någon igen påstår att jag inte skapat de bästa möjliga förutsättningarna för mitt barn så kommer jag be dem stoppa sina åsikter där solen inte lyser.

Tack för mig! =)

Jag tänker inte yppa min åsikt gällande förra inläggets fråga innan morgondagen.

Men tänker dock påpeka att det står skapas inte växer upp.

Bara för att man skapas i vissa förhållanden så innebär inte det att man växer upp under de förhållandena.

Glömde förtydliga det i förra inlägget.

Är det verkligen en garanti för en bra uppväxt är min fråga.

Nå?

Ni ska få höra vad jag fått höra, sedan vill jag ha svar!

Det är över 60 unika besökare på min blogg varje dag och nu vill jag höra era svar!

Är det verkligen en garanti för en bra uppväxt om man skapas av båda sina biologiska föräldrar som är kära i varandra och som har en bra ekonomi och en färdig livsplan?

Snälla svara mig på denna fråga!

Jag tänker inte lägga in min tro och åsikt förens jag fått lite svar och fått läsa andras tankar.

Nej!

Jag är inte dum!

Min hjärna fungerar ypperligt!

Jag är inte ens i närheten av dum!

Jag vet vad jag gör för val, jag om någon tänker väl igenom mina val innan jag gör dem.

Till och med de val där jag väljer fel vet jag vad jag gör. Och varför!

Ibland är inte fel, fel, ibland är fel rätt!

Även om någon blir lidandes av det.

Jag vet vad jag gjorde, jag vet vad jag gör och jag kommer antagligen veta vad jag kommer att göra oxå!

Jag vet när jag borde be om ursäkt och säga förlåt och de ggr det bhövs så gör jag det.

Jag ljuger aldrig fram ett förlåt och jag säger förlåt de ggr jag anser att det är förtjänat.

Även om folk tror att jag har svårt för att säga förlåt så stämmer inte det, jag har lätt för att säga förlåt om jag bara anser att det finns orsak att säga det.

Jag ångrar inget, och jag menar INGET, jag gjort i mitt liv.

Och det menar jag.

Jag ljuger aldrig, och ja! Jag menar aldrig!

Jag vet inte ens hur man gör.

Nej, jag är inte dum.

Jag är kanske en aning borderline om jag får tro på min familj, men jag är inte dum.

Jag förstår inte.

Jag förstår verkligen inte.

Hur eller vad han tänker alltså.

Sprattlarns pappa eller vad han nu ska kallas..

Han skriver puss i slutet av sina sms och vill ha kramar när vi möts och skiljs åt.

Funderar på om han tror att vi måste vara bästa vänner helt plötsligt..?

Det känns dock konstigt för mig.

Jag vet ju inte vad upsåtet är.. Tanken bakom.

Om det alls finns någon.

Inte så alltså, jag tycker om kramar.

Jag tycker om hans kramar, annars hade aldrig Sprattlarn funnits, men jag vill veta orsaken till kramarna..

Sedan funderar jag vidare..

Då gäller det inte mig längre.

Men fortfarande gäller det hur han tänker och om han tänker.

Han säger att han vill finnas i Sprattlarns liv så mcket som möjligt.

Men varför åker han då tillbaka till Norge när han ändå inte har något jobb där längre?

Han kommer tillbaka, men ska bo kvar i Norge tills han om tre månader flyttar till Thailand på obestämd tid.

Då undrar jag när han hade tänkt ta sig den tiden att lära känna Sprattlarn och vara med henne...

Det är inget man gör ett par timmar varannan vecka i tre månader liksom.

Då lär han inte känna henne.. Hon lär inte känna honom..

Förstår inte varför han inte passar på att vara här i Lysekil de här tre månaderna innan han åker.

Hans far skulle anagligen bli jätte glad.

Och jag med, för då skulle det finnas en chans för Sprattlarn och hennes pappa att lära känna varandra.

Det skulle finnas en chans för honom att bli pappa till henne, inte bara en DNA-matchning.

Men det krävs lite tid, mycket tid, från hans sida.

Det tar tid att skapa band och få känslor för en annan människa.

Men jag antar att jag tänker för mycket som vanligt..

Men det känns bara så motsägelsefullt när han säger att han vill finnas för henne så mycket som möjligt och sedan gör såhär.

Jag är väl bara dum..

Stunder som denna..

När Sprattlarn gråter och gråter och inget hjälper känner jag förtvivlan.

När man förökt allt och hon ändå gråter, man har börjat om från början med allt för tredje gången och Spratlarn ändå gråter.

Förtvivlan och hjälplöshet.

Vill ju inte att hon ska vara ledsen..

Det skär i hjärtat..

Öronen med ;)

Men mest i hjärtat, allt jag vill är ju att hon ska vara nöjd!

Till slut, dock inte ännu, så somnar hon.

Det vet jag.

Sedan om det är för att när man för femte - sjätte gången testar "rätt" sak eller om det är pga utmattning vet jag inte..

Men mitt förtvivlade hjärta ler när hon sover, då är hon nöjd.

När hon är nöjd är mitt hjärta lätt och glädje är den känsla som ersätter förtvivlan.

Jag älskar min Sprattlare, hon är mitt allt.

Men oj vad förtvivlad jag är i stunder som dessa...